cross-posted from: https://feddit.nu/post/4094748
Stålverk 80 skulle ge extra skjuts åt Norrbotten, skapa mängder med nya arbetstillfällen och öka förädlingen av de svenska järnmalmerna. Men på två år gick projektet från beslutad statlig jättesatsning till nedläggning.
Den sista torsdagen i februari 1976 får industriminister Rune Johansson ett oväntat besked. John-Olof Edström, vd för statliga stålföretaget NJA och ansvarig för jättesatsningen Stålverk 80, meddelar att han omedelbart avgår i protest. Han anser att Statsföretag inte gett nödvändiga kapitaltillskott och att man får betala för mycket för malmen från det statliga systerföretaget LKAB.
»Det märkliga är att NJA har bildats för att det ligger nära malmfälten och så blir malmen i stället dyrare«, säger Edström i en intervju i Dagens Nyheter.
Några få månader senare, på hösten samma år, beslutade NJA:s styrelse att skjuta det gigantiska projektet på framtiden. I själva verket blev det aldrig förverkligat.
Planen: förädling av LKAB-malm
Stålverk 80 var en planerad utbyggnad av Norrbottens Järnverk, NJA, i Luleå. Det nya stålverket skulle förädla LKAB-malm till ämnen som skulle säljas till valsverk både i och utanför Sverige. För det behövdes nya masugnar, syrgaskonvertrar, en storskalig stränggjutningsanläggning och mer därtill. Beslutet att genomföra Stålverk 80 hade fattats av riksdagen i maj 1974.
Olof Palme presenterar utbyggnaden av NJA under en presskonferens i Luleå juni 1974. ROGER TILLBERG/TTRegeringen uppskattade kostnaden för projektet under byggtiden till 4,6 miljarder kronor. Staten skulle stå för runt hälften, resten tas upp på lånemarknaden. NJA:s ledning räknade med att den enorma satsningen skulle gå ihop inom åtta år efter det att den första nya masugnen tagits i bruk.
Stålverk 80 har kallats för det sista utopiska socialdemokratiska projektet och i efterhand setts som ett led i politiskt spel om makten i det röda Norrbotten. Men Socialdemokraterna var långt ifrån ensamma om visionen. I riksdagen röstade alla partier utom Moderaterna för satsningen. De moderata invändningarna gällde heller inte planerna på det nya stålverket i sig, utan att även privata företag borde få vara med som ägare i projektet.
Motstånd från LKAB
Ett fullt utbyggt Stålverk 80 skulle använda runt sex miljoner ton järnmalm om året. Därmed skulle NJA sammanlagt förbruka ungefär en fjärdedel av LKAB:s hela årsproduktion. Idén att bygga ett ämnesstålverk för att öka den svenska förädlingen av Norrbottensmalmen hade först väckts av Sandviks före detta vd Wilhelm Haglund. Denne var även NJA:s vice styrelseordförande i slutet av 1960-talet. Samtidigt mötte hans tankar motstånd från den tänkta samarbetspartnern LKAB. Dess ledning ville i första hand värna om sina kunder på den europeiska kontinenten.
På sätt och vis kan man säga att Stålverk 80-planerna påminner om hur själva NJA en gång kom till. Initiativet kom från den socialdemokratiska ministern Gustav Möller hösten 1939. Det nya statliga järnverket skulle förse de mellansvenska stålverken med tackjärn i en tid när kriget hotade med avspärrningar. Liksom på flera andra håll i Sverige använde NJA elektromasugnar. Genom att värma ugnarna med elektricitet kunde behovet av importerat koks hållas nere.
När kriget var över byggdes NJA efter hand ut till ett integrerat verk med egen stålframställning och valsverk. Kapaciteten expanderade när elektromasugnarna fick sällskap av en konventionell masugn som köptes begagnad från vad som en gång varit Hermann Göring Werke i Tyskland.
Föråldrad teknik och dålig lönsamhet
I slutet av 1960-talet var expansionsperioden över. Då var NJA ett företag med dålig lönsamhet, slitna anläggningar och delvis föråldrad teknik. Men med en ny ledning kom också en ny framtidstro till företaget. Mitt i sommaren 1970 tillträdde John-Olof Edström som vd. Han hade rekryterats från Sandviken, där han tidigare varit vice vd under Wilhelm Haglund.
Redan samma höst drog Edström upp ett program med nyinvesteringar på sammanlagt över en halv miljard kronor i dåtidens penningvärde. I det ingick en ny större masugn, en modern syrgaskonverter i stålverket och mycket mer. De nya investeringarna trefaldigade NJA:s råjärnskapacitet.
Flygbild 1976 över Svartön vid tänkta Stålverk 80. I bakgrunden syns den så kallade Playa Plannja och till höger cisternerna i oljehamnen Uddebo. Luleå kommuns stadsarkiv. Fotograf okänd.
Nutida bild av Luleå hamn som visar området vid Luleälvens mynning med malmhamn och fabriker. PATRIK ÖHMAN / SSABFör Edström och hans medarbetare var en ytterligare utbyggnad, snart känd som Stålverk 80, ett följdriktigt nästa steg. Grunddragen för den nya satsningen diskuterades fram av Edström och Haglund i början av 1973.
Efter ytterligare utredningar presenterades planerna för allmänheten i juni samma år. Stålverket skulle i en första etapp producera fyra miljoner ämnen om året, för att sedan kunna byggas ut till det dubbla. Uppmärksamheten blev stor, inte minst som det nu bara var ett par månader tills riksdagsvalet i september.
NJA följde japanskt exempel
Enligt Sören Hedman, långvarig fackordförande för Metall i Luleå, inspirerades utformningen av Stålverk 80 av en japansk förebild:
»Edström var på studiebesök hos ett stålföretag i Japan som precis hade byggt ett så stort stålverk som det skissades upp i Luleå. Där hade de fyllt ut en ö i havet med ny mark och byggt upp ett stålverk med kapaciteten 8 miljoner ton«, säger Hedman i en bok om Metallklubbens historia.
Norrbottens landshövding Ragnar Lassinantti. Roger Tillberg/TTNJA följde det japanska exemplet. De nya anläggningarna skulle rymmas på en ny industritomt, en invallad och utfylld fjärd vid Luleälvens utlopp. 1975 togs det första spadtaget till Stålverk 80 av Edström tillsammans med landshövdingen Ragnar Lassinantti och ministern Anna-Greta Leijon. Samtidigt hade Edström och hans medarbetare redan börjat sälja in den kommande produktionen och fått framtidskontrakt, ”letters of intent”, med både inhemska och utländska valsverk, bland annat Thyssen och Krupp.
I sitt anförande inför riksdagsbeslutet hade Rune Johansson påpekat att världskonsumtionen av stål sedan länge ökat med sex procent per år, en ökning som 1973 hade stigit ända till tio procent. Framtiden verkade ljus.
Växande motsättningar och oljekris
Ändå växte snart motsättningarna mellan NJA-toppen och Statsföretags vd Per Sköld samt LKAB:s ledning till den konflikt som ledde till Edströms plötsliga avgång. Samtidigt kom rapporter om kraftigt ökade kostnader för projektet.
Men det var en annan utveckling som helt kullkastade NJA:s utbyggnadsplaner. En utveckling som påverkade hela världens stålindustri på ett sätt som få förutsett. Ändå fanns tidiga varningstecken:
Slaggtipp på det som blev Svenskt Stål AB, SSAB, i Luleå. PONTUS WIKSTRÖM / SSABSamma dag som riksdagen beslutade om starten för Stålverk 80-projektet, var nästa punkt på dagordningen extra stöd till den svenska varvsindustrin. Oljekrisen 1973 hade lett till minskat behov av tankfartyg. Snart var hela varvsnäringen i djup kris, vilket i sin tur minskade skeppsbyggarnas efterfrågan på stål.
Annan efterfrågan på stål planade ut eftersom mycket av industriländernas infrastruktur redan var utbyggd. Inte nog med det, ny teknik, framför allt stränggjutning, gav bättre utbyte och mindre spill i stålverken, men krävde samtidigt större investeringar än traditionella metoder.
Slutet för Stålverk 80
Den snabba tillväxten inom världens stålindustri var bruten för lång tid, förbrukningen stagnerade på ungefär samma nivå ända till slutet av 1990-talet. Mängder av arbetstillfällen i stålindustrin försvann, samtidigt som branschen formades om genom fusioner och nedläggningar.
I Sverige räddades de konkursmässiga Domnarvets Jernverk och Oxelösunds Järnverk genom att med statens hjälp tillsammans med NJA föras in i det nybildade Svenskt Stål AB, SSAB. En koncern som i viss mån förverkligade de ursprungliga Stålverk 80-idéerna, fast i mycket mindre skala. Domnarvets metallurgi lades ner, och sedan dess försörjs dess valsverk med ämnen från SSAB i Luleå.
#industri #topp #stålindustri #stålverk #lkab #sverige #stål